jahej!
frasen "don't let the bedbugs bite" har for mig fatt en ny innebord. efter en natt pa hostel osa mariposa vaknar jag med stora, kliande myggbetsliknande utslag. med blotta ogat kan jag se djuren riktigt gotta sig i sangkladerna. eh. da receptionen inte verkade tillsta tjugofyrasju prydde jag i forebyggande syfte kroppen med langarmat samt langbent, samt attog ett febrilt skvattade av klorhexidin i sangen. sa ska dem tas. javlarna. eh. next!

bussresan hit, till Puerto Escondido narmare bestamt, var nagot lang och brokig. cirkus 9 timmar tog den, en resa som vi var overtygade endast skulle ta 6. chaufforen sasade pa de raka ofarliga vagarna men verkade tycka att 'gasen i botten' passade ypperligt for de smala kringelkrokiga bergsstigarna. (P.E ar en storre fisk- och marknadsby, vid kusten, oceano pacifico).

nar vi passerar las favelas, slummen, kan jag inte hjalpa att kanna nagot som kan liknas vid skam. skam over min halsa och valmaende (ok, forutom typ skabb och diarre). det ar ingen overraskning att mexico har en hel del problem, precis som central- och sydamerika i ovrigt. skammen forvandlas till vrede och jag kan inte lata bli att tanka pa vilken sorts regering tillater ett sadant lidande. eller vilken 'gud' heller, for den delen.

skammen och vreden dampas dock nagot nar den magra kvinnan utan tander ler med hela ansiktet, och nar de tva skrattande barnen i gatuhornet turas om att aka med en benlos man pa hans lilla karra. livet.

nu vankas hosteljakt mina vanner!

puss!