resan borjar lida mot sitt slut.
ser faktiskt fram emot en vit jul med allt vad det innebar.
men oh vad jag kommer sakna mexico.
blir dock fint att traffa alla fina igen.

fran ett paradis till nagot helt annat.

en riktig skitdag skulle jag definiera den som, dagen. utan overdrivningar och censurer.

det borjade redan igarmorse nar jag skulle lamna boca del cielo (karlek!) med bat, for att ta mig till andra sidan vattnet och busstationen. batjaveln lagger av och vagrar starta av outgrundlig anledning. jag hinner med nod och nappe fram till busstationen, dar jag blir upplyst om att bussen till min gladje ar forsenad. puh, tankte jag.

mitt i natten mitt ute i ingenstans luktar bussen plotsligt brant och dennes motor havererar aven den. en av chaufforerna uppmanar oss, passagerarna, att snallt invanta fungerande buss. bienvenido a mexico, hor jag nagon sarkastisk figur utbrista, vilket fick mig att tyst fnissa lite for mig sjalv. fniss fniss.

val framme i tulum, 3 timmar for sent, gar jag sedvanligt och staller mig i kon till bagageutlamningen. ett israeliskt par framfor letar febrilt efter sina vaskor, som inte verkar finnas. ahnej - jobbigt, tankte jag. marker i samma veva att aven min vaska saknas. samt en mexikansk herre i vit nystruken skjorta. hans vaska alltsa, inte personen i fraga.

vi ombeds att vanta, hur lange sags inte. frustrationen vaxer i takt med klockan, och framfor allt i samband med inseende (?) av vad som finns i vaskan. kamera och pass har jag som tur ar i tryggt forvar i den tunna misskladsamma midjevaskan. men allt annat, sarskilt de ting av emotionellt varde. och flygbiljetterna. sant darnt viktigt.

magen kurrar och jag springer over gatan till ett café for att fylla tomrummet. nar smorgasen ar halvaten inser jag att brodet ar gront av mogel. vid samma tidpunkt bestams det pa busstationen att tva herrar i vita skjortor ska samaka tillbaka till den branda bussen och se efter om vaskorna helt enkelt blev kvarglomda. det israeliska paret som ar pa smekmanad menar dock att vaskorna inte ar dar, och att det ar kort, finito. pessimisten i mig visar sitt fula ansikte och jag letar febrilt efter forsakringspapper, som dessvarre ligger i den stora vaskan pa vift. skitdag, som sagt.

men sen. efter annu en timme, samt manga genomsokta bussar senare, ar vaskorna i sakert forvar hos sina agare. glada blev vi! och inte sarskilt intresserade av att utreda handelseforloppet.

tar en taxi tillsammans med de nyvigda, for att sedan motas av ett hanglas. det ar sondag och alla ar pa stranden och/eller firar den dar guadalupe - som sig bor.

hittar dock ett hostel i narheten av busstationen, samt hyr en cykel, for att kunna rora mig fritt och billigt. kvinnan in charge menar prompt att det ar jattelatt att ta sig till stranden, dock att kartan ar nagot missvisande. virrar runt som aldrig forr och marker sedan att jag, ursakta, ar fruktansvart bajsnodig. sadar att det blir jobbigt, du vet. utan baños publicos i sikte gar solen ner, och jag svar hogt at dagen, som inte verkar battra sig.

atervander till hostelet, parkerar cykeln utanfor, LASER, gor diverse sysslor. 45 minuter senare ar cykeljaveln borta, stulen!!!

haha. hahahaha. haha!

har inte vagat underratta hostelet om stolden annu, med risk for att borja grina. eller skratta. det ar en harfin linje det dar, som en sager.

hoppas att din dag varit snappet roligare! och att julstressen inte tagit over din kropp. hemskt sant darnt. hejda. och glad tredje advent.

hej! jag lever!

ska satta mig pa en buss till tulum alldeles strax. arton timmar tar resan.
skriver sen! har hittat ett nytt paradis. ah.
puss!

Two roads diverged in a yellow wood,

And sorry I could not travel both

And be one traveller, long I stood

And looked down one as far as I could

To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,

And having perhaps the better claim,

Because it was grassy and wanted wear;

Though as for that the passing there

Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay

In leaves no step had trodden black.

Oh, I kept the first for another day!

Yet knowing how way leads on to way,

I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh

Somewhere ages and ages hence:

Two roads diverged in a wood, and I-

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference

... Robert Frost, vilken vag skall jag ta?

kanner att en uppdatering vore pa sin plats.

puh. paradiset lamnades for en sista kvall i puerto. aven kallad el diablo av manga anledningar.

sedan dess har jag hunnit med marknad o sightseeing till fots i den fargglada byn san cristobal de las casas, en overnattning i djungeln - palenque, med maya-ruiner som storsta attraktion. (dock pa tok for manga turister pa ett och samma stalle).

i min naivitet trodde jag att beslutsangesten skulle halla sig borta under denna resa, men nehej, nu ar den har och harjar friskt igen. funderar namligen pa om jag ska atervanda till san cristobal, ner till boca del cielo (en strand som for ovrigt ar inspelningsplats for filmen "tu mamà tambien"), och sedan upp mot karribien, forst nar resan narmar sig slutet. en stark kansla av att jag inte kommer att trivas sarskilt bra bland spring-break-galna amerikaner har tagit ett fast grepp om mina tankar. men vad vet jag.

ehm. aterkommer!